Etikettarkiv: tonkilometermetoden

Det kom en fråga

För ett tag sedan fick jag en fråga på e-posten gällande det jag skrivit om i examensarbetet. Här försöker jag ge ett svar.

Fråga:

Hej Jonas.

Jag var inne på din blogg och läste om tonkilometermetoden och jag har en liten fråga som jag hoppas du har tid att svara på för jag lyckas inte hitta något om den på nätet trots omfattande sökande:

Det är så att vi håller på att göra en liten ”vägförening” där jag bor med hjälp av tonkilometermetoden, och vi är två personer som tycker att vi bara borde betala ”från fastigheternas huvudsakliga utfarter/parkeringsplatser och fram till allmän väg”, medans ett par andra personer hävdar att man ska betala för ”all väg som gränsar mot/runt tomten”. Detta anser jag dock vara väldigt orättvist eftersom flera av oss bor precis där vägen delar sig i två delar (jag har exempelvis våran väg på båda sidor om min tomt) och visst skulle vi kunna köra ut någon annanstans på vägen än just vid våra parkeringsplatser, men vi gör ju aldrig det!

Jag hoppas verkligen du kan/har tid och lust att ge mig ett svar så jag vet om jag har rätt eller fel.

Med vänlig hälsning
Stefan


Försök till svar:

Hej!
Grundtanken med tonkilometermetoden är att man ska betala för den väglängd som man använder. Har vägen flera utfarter till allmän väg eller om det är ett vägnät (ex. kvarter) kan det göras en bedömning om hur ofta man kör olika vägar.
Inom tätbebyggda områden kan kommunerna ta ut gatukostnader för nybyggnation eller kvalitetshöjning och då finns en metod där man tar betalt för vägen utmed sin tomt, denna metod kan bli ganska orättvis beroende på hur stor del av tomten som är utmed vägen eller om man bara har utfart.
Men allt detta har ju lantmätaren koll på så det är ingen risk att det blir fel i lantmäteriförrättningen.
 

Annonser

Mer om tonkilometermetoden och kostnadsfördelning

I 15 § i anläggningslagen står att kostnaderna som uppkommer för anläggningen (t.ex. en samfälld väg) ska fördelas bland deltagarna i form av andelstal där man skiljer på kostnader för utförandet och drift. Med utförande menas både byggnation och standardhöjning som att man asfalterar en tidigare grusväg.

Andelstalen ska anges i absoluta tal och inte i procentsatser. Hänsyn ska tas enbart för stadigvarande förhållanden för fastigheten och inte tillfälligt eller personligt utnyttjande som exempelvis hänger ihop med fastighetsägaren. Det brukar vara så att alla fastigheter i en samfällighet av en viss typ t.ex. fritidshus får samma andelstal. Bestämmelserna är dispositiva så det går även att göra en överenskommelse om kostnadsansvaret.

Kostnader för utförande
Andelstalet för utförande ska bestämmas efter hur stor nytta fastigheten har av anläggningen.
Med nytta avses den värdehöjning fastigheten får tack vare anläggningen och det är samma tanke som finns i fråga om kostnader för fastighetsreglering i 5 kapitlet FBL. Det är en naturlig följd av att utförandet av en gemensamhetsanläggning avser en förbättring av fastighetsbeståndet på samma sätt som fastighetsreglering är.

Kostnader som ingår är dels för själva utförandet, ersättning för utrymmet där anläggningen eller i detta fall vägen ska lokaliseras samt för eventuella standardhöjningar. Förrättningskostnader ingår inte i kostnaderna för utförande men de fördelas ofta genom samma andelstal.

Kostnader för drift och underhåll
För drift och underhåll ska andelstal bestämmas främst efter i vilken omfattning fastigheten beräknas använda anläggningen. Ofta kan den beräknade nyttan och användningen ge samma resultat men om till exempel en fastighet har stor nytta av en väg men använder den i liten utsträckning kan det bli avsevärda skillnader. Det mest rättvisa bör alltså vara om driftskostnader fördelas efter den beräknade användningen av vägen.

Det är den stadigvarande användningen som avses och inte tillfällig användning under en viss tidsperiod eller som beror på vem som är fastighetsägare vid just den tidpunkten. En möjlighet finns också, då det är praktiskt möjligt med tanke på typ av anläggning, att fördela kostnaderna genom avgifter efter den faktiska användningen. Det finns även möjlighet att kombinera avgifter och kostnader. Det kan finnas avgifter för utnyttjande som föranleder särskilda kostnader, till exempel skador på väg, så kallad slitageersättning. Någon möjlighet att kombinera det så en del fastigheter betalar avgifter efter förbrukning och andra efter andelstal finns inte.

För vägar används numera vanligtvis den så kallade tonkilometermetoden enligt en LMV-rapport från 1995. Denna LMV-rapport rekommenderar nya värden för att bestämma trafikmängder på grund av de nya förhållanden som skett under åren från 1975 års PM. Under 2010 har nya schablontal för olika fastighetstyper tagits fram för att bätre spegla dagens fordonsvikt och antalet transporter som sker idag. Se Underlag för tonkilometermetoden.
Driftskostnaderna kan även delas upp så särskilda andelstal fastställs för vinterväghållning och för administrativa kostnader men detta sker väldigt sällan.

I praktiken gäller dock att andelstalen för utförande samt drift och underhåll ofta är lika när det gäller vägar. I en undersökning från 1984 hade 60 % av de undersökta gemensamhetsanläggningarna samma andelstal, där gällde det dock inte bara vägar utan alla typer av gemensamhetsanläggningar som kan bildas med anläggningslagen.

Läs även: Så fungerar tonkilometermetoden, Reflektioner kring andelstal och driftskostnader eller Läs hela examensarbetet

(Intressant ?)

Så fungerar tonkilometermetoden

Bild från http://www.revriks.se/

Jag ska försöka förklara hur tonkilometermetoden fungerar. Den används för att bestämma andelstalet för drift och underhåll för gemensamhetsanläggningar för vägar. I § 15 i anläggningslagen står att andelstalet för driften ska bestämmas främst med hänsyn till den beräknade användningen av vägen.

För att bestämma andelstalet för vägar används numera, med få undantag, den så kallade tonkilometermetoden enligt en LMV-rapport från 1995. Denna rapport ersatte ett PM från 1975 och rekommenderar nya värden för att bestämma trafik­mängder på grund av de nya förhållanden som skett under de 20 åren.

Ett antal vanliga fastighetstyper har fått schablontal för uppskattad trafikmängd som de normalt alstrar i antal ton per år. En permanentbostad anses till exempel alstra 1800 ton per år och en fritidsbostad med normalt utnyttjande alstrar 600 ton per år. För jord- och skogsbruksfastigheter räknas andra faktorer in som exempelvis brukningsarea, typ av brukning och var i landet fastigheten ligger.

Detta schablontal multipliceras med väglängden respektive fastighet använder och det ger då ett värde för varje deltagande fastighets belastning på vägen. Är det en väg med utfart åt två håll görs en bedömning hur mycket trafik som går åt vardera hållet.

Här har man inte bara räknat den egna användningen utan även trafik till fastigheten som till exempel sophämtning, hemhjälp och post. Vid enkla förhållanden som till exempel samlad bebyggelse i ett fritidshusområde med någorlunda lika väglängd kan ytterligare schablonisering göras och ofta får då alla fastigheter samma andelstal.

Dessutom ska också en skälighetsbedömning göras så inga andelstal blir orimliga.

Tonkilometermetoden, LMV-rapport 1995:11 kan beställas från Lantmäteriet för en kostnad av 100 kr. (Jag hittar dock inte hur på deras hemsida så det enklaste kanske är att höra med sitt lokala lantmäterikontor).

Läs även: Mer om tonkilometermetoden och kostnadsfördelning

UPPDATERAT: Under 2010 har nya schablontal för olika fastighetstyper tagits fram för att bätre spegla dagens fordonsvikt och antalet transporter som sker idag. Se Underlag för tonkilometermetoden.

Lantmäteriet har samlat frågor och svar om gemensamhetsanläggningar och enskilda vägar.

Intressant ?

Lantmäteriets dokument

Andelstalen för gemensamhetsanläggningar för väg räknas med få undantag fram med hjälp av tonkilometermetoden där schablontal för olika fastighetstyper är framtagna. Den beskrivs i en LMV-rapport från 1995 och nya rekommendationer för schablontalen har tagits fram under 2010, se länk nedan.

Den ursprungliga beräkningsmetoden beskrivs i ett PM från 1975 där schablontalen uppdaterades till 1995.