Jonas Gustafsson

Mitt egna lilla hörn av internet

Tidigare lagstiftning för enskilda vägar: Lagen om enskilda vägar (EVL)

Lagen om enskilda vägar (EVL) antogs 1939 och användes fram till 1998 när AL gjordes om för att gälla även vägar inom tätare bebyggelse som reglerades i EVL kap tre. Kapitel två och fyra i EVL som berörde enskilda vägar i allmänhet respektive skogsbilvägar upphävdes i samband av att AL antogs 1974.

Lagen var tillämplig inte bara som tidigare för väg för stadigvarande bruk utan även för tillfälliga behov. Nytt var också att inte bara körvägar utan även gångvägar reglerades. Sammanslutningen av fastigheter för vägar enligt kapitel två och fyra kallades vägsamfällighet Enligt kapitel tre ansvarade fastigheterna för väghållningen i form av en vägförening. De vägsamfälligheter och vägföreningar som skapats med EVL blev när den upphävdes automatiskt gemensamhetsanläggningar förvaltade av samfällighetsföreningar.

Kapitel 2, enskilda vägar i allmänhet
Fastighetsägare hade skyldighet att upplåta mark till väg om det inte uppstår allvarligt men. Arbetet med byggnation, underhåll och vinterväghållning skulle fördelas antingen efter andelstal eller efter vägdelning eller en kombination av dessa. Vägdelning innebär att fastigheterna är ansvariga för var sin vägsträcka. Kostnader för väghållningen skulle fördelas med hänsyn till omfattningen av den beräknade användningen av vägen. Ingen fastighet får dock ha större andel än vad som svarar mot dess nytta av vägen.

Hänsyn om användningen ska främst styras av stadigvarande förhållanden och inte av tillfällig eller personlig användning. Även väglängden som fastigheten använder och vilken typ av trafik har betydelse för andelen. Det är möjligt att dela upp kostnaderna för vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning så deltagare inte har samma andelstal eller inte deltar alls i någon av de tre delarna. I begreppet vägbyggnad ingår även omläggning och standardhöjning av befintlig väg. Även fastighet som inte deltar i väghållningen kan få rätt att använda vägen mot en i förväg betalad slitageersättning.

Två eller flera fastigheter som tillsammans ansvarar för väghållning utgör en vägsamfällighet. Vägsamfälligheten är ansvarig för väghållningen och ska av deltagarna uttaxera nödvändiga kostnader. Vid problem att få in betalning av de deltagande fastigheterna gäller att dessa kostnader är personligt knutna till respektive fastighetsägare.

Kapitel 3, enskilda vägar inom tätare bebyggelse
För enskilda vägar inom områden på landet eller i stad med tätare bebyggelse eller där det kommer att bli tätare bebyggelse skulle tredje kapitlet användas. En vägförening skulle sköta och bekosta väghållningen för föreningens vägar och även annan allmän plats i eventuell byggnadsplan.

I vägföreningen ska ingå de fastigheter som är belägna inom vägföreningsområdet förutom fastigheter som inom området endast innehåller väg, järnväg eller kanal.

Kostnader för väghållningen ska som huvudregel fördelas i förhållande till fastigheternas taxeringsvärde. Detta är en stor skillnad jämfört med kapitel två och motiveras med att en uppskattning av användningen i ett tätbebyggt samhälle skulle bli alltför osäker och vägen anses vara av stor nytta oavsett vilken fastighet som ligger till grund för trafiken. Vägnätet anses också vara en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen.

Värdestegringen som vägnätets anläggande och drift ger fastigheterna ansåg man vara någorlunda proportionerlig med fastigheternas värde och då var taxeringsvärdet en lämplig fördelningsgrund. Fastigheternas andelar uppdateras därför varje år då nya taxeringsvärden beräknas. För fastigheter som saknar taxeringsvärde bestäms ett särskilt värde till grund för andelstal. Det finns även en undantagsregel att ersätta taxeringsvärdet med annan fördelningsnorm om den ger ett bättre uttryck för fastigheternas nytta av vägen. Även den ska vara rörlig över tid. I motsats mot reglerna i andra kapitlet får man här inte ha olika, fasta andelstal för olika grenar av vägföreningens verksamhet utan alla kostnader ska fördelas på samma sätt.

I förvaltningen av vägföreningar och vägsamfälligheter är den största skillnaden att en ledamot i vägföreningens styrelse ska utses av länsstyrelsen. De tar även initiativ till bildande av vägförening.

Kapitel 4, särskilda bestämmelser rörande skogsvägar
I stort gällde samma regler som i kapitel 2. Dock kan deltagande i vägfördelningen jämkas om det är skäligt med tanke på god

Läs även: Tidigare lagstiftning för enskilda vägar

(Intressant ?)

About these ads

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 122 andra följare